Läste en kul och tankeväckande historia häromdagen.

 

Det var den tillfällige utlands-stringern i Italien i mitten av 1990-talet som fem minuter före deadline ringde upp hemmaredaktionen,  artikulerade så väl som möjligt från sitt nedskrivna manus och för säkerhets skull ropade punkt efter varje avslutad mening:
 

”Vasadu? sa hemmaredaktionskvinnan förvirrat.

 

Punkt, svarade jag.

Punkt?

PUNKT!

 

Jaja, du behöver inte skrika. Jag fattar.

 

Tre dagar senare var jag hemma igen. Och upptäckte att det verkligen stod just punkt med bokstäver på ett flertal ställen i texten.”

 

Författaren är Anders Mildner, som på Svenska Dagbladets hemsida berättade denna anekdot under rubriken ”Omöjligt hoppa av uppdateringståget”.

 

Anders Mildner bloggar främst om hur sociala medier skapar en ny kultur.

 

Det utdöende deadline-begreppet är ett exempel på denna nya kultur.

Mildners tes är att när var och en är sin egen medieproducent gäller det att hela tiden uppdatera vad man gör:

 

”Precis som att jag inte kunde låta bli att försöka få iväg den där texten från Italien på 90-talet, så KAN vi i dag antagligen inte plötsligt tystna när vi väl har lanserat oss som enpersonsmedier. Vi svarar upp mot krav som mediet ställer. Vi går med på anställningsvillkoren. Och de som inte pallar trycket slutar helt, snarare än att minska sina flöden.
 

Den senaste veckan har jag frågat folk om det egentligen går att utan konsekvenser koppla ur och hoppa av uppdateringståget. I stort sett alla har svarat samma sak: Nej.”

 

Mildners slutsats är:

 

”En värld av uppdateringar är en värld av deadlines. En värld av deadlines är en värld av stress. Och ingen utom oss själva att skrika PUNKT! till.”

Två tämligen enkla slutsatser drar jag av denna historia:

 

1. Begreppet deadline är numera endast ett begrepp som används för pappersprodukter.
2. Den nya sköna världen där vi alla är våra egna medieproducenter är en minst sagt stressig värld.

 

Men vad betyder det då?

 

Kan man verkligen inte sätta punkt?

 

Blir vi aldrig någonsin färdiga med en historia?

 

Nej, förmodligen inte. I alla fall inte så länge andra anser att historien har brister, behöver fördjupas eller kompletteras.
 

Det är ute bland de sociala medierna historierna fortsätter att utvecklas. Bloggare, Facebookare, Twittrare tar vid och storyn växer konstant. Om det nu är en historia som är värd att utveckla, vill säga.

 

Var och en är sin egen medieproducent. Det är också lite skrämmande för många i mediebranschen. Vi har inte längre monopol på att sätta agendan, att beskriva verkligheten, att förklara hur saker och ting ligger till.

 

Och många medieproducenter sliter verkligen för att visa vad de gör. Om det så bara är att berätta vad de äter till frukost. Helst skall det förstås bekräftas av andra också, för att man verkligen skall veta att man åt just ätit frukost.

 

Det är en stressig tillvaro att ständigt uppdatera sin status på en mängd olika plattformar.

 

Själv gillar jag förresten deadlines. Ibland swischar de bara förbi. Men oftast lyckas jag faktiskt fånga dem i precis rätt tid.
 

Som jag gjorde med den här krönikan till exempel.

 

Punkt.

 

Eller inte riktigt punkt ändå.

 

Jag vill förstås också passa på välkomna alla till Opera 2010 i Oslo den 30 september till den 2 oktober!
 

Då utser vi bland annat vinnarna i Best of Scandinavian News Design Competition.
 

Nu är det definitivt punkt. I alla fall för den här gången.

 

Anders Tapola

 

P.S. Anders Mildners krönika kan läsas på:
www.svd.se/opinion/kolumnister/andersmildner/omojligt-hoppa-av-uppdateringstaget_4803507.svd